Jag lever. Efter att ha tjajat på mor min igår morse i tre timmar kom vi äntligen iväg till värmland, bara fyra timmar efter utsatt tid. Hon är hopplös. Aldrig någonsin kan vi göra något den tid som var tänkt från början. Det finns så mycket olika saker som bara måste göras innan vi lämnar hemmet; städa, diska, tvätta (man måste ju vänta två timmar tills tvätten blir klar, och sedan också hänga upp kläderna), dammsuga upp några dammkorn som inte kommer vara roliga att komma hem till. Juste, vattna blommorna! Aldrig att man kan lämna hemmet tre dagar och låta blommorna DÖ! Trots att de uppenbarligen klarat sig fint de senaste tre veckorna utan vatten. Jag sitter och tittar på henne när hon röjer i lägenheten och slås av att hon nog inte alls gillar att åka hemifrån. Varför skulle hela lägenheten annars städas så maniskt (lite som i någon slags ritual) innan man äntligen kan dra med sig väskorna och bege sig mot bilen?

Hur som, nu är vi här. Det händer inte överdrivet mycket men det är fruktansvärt skönt. Idag har jag varit på en långpromenad och färgat min mosters hår. Juste, jag har ätit lax också. Och lyssnat på mina kusiner som spelar MIG. Så spännande har jag det. Min bok som jag hade med mig är sedan länge utläst. Som tur är hade Jakob (min äldsta kusin) med sig en dator med trådlöst bredband (hallelujah!) så lite har jag att göra. Och ikväll ska jag iväg med kusinerna till Täppevi på någon fest. Det kanske blir kul. Den som lever få se.. :)

<3<3